svart är ingen färg det är så man känner sig

Benen är lena, håret är nyrött, ansiktet värmer som en bastu och naglarna är lika gröna som mossmattorna under granarna. Jag har fått ledigt, ska se Markus Krunegård. Ska till Göteborg, behöver inte vara rastlös. Träffa fina människor. Allt som är fina och bra, det ska jag göra i morgon. Men ändå, ändå är det något som inte stämmer. Jag vet inte. Jag vet bara inte.

Jag känner mig så himla ensam. får man känna så när jag nog har några av de underbaraste människor på Tellus som vänner. Jag har en sådan ångest för att jag inte duger, för att dom är får bra för mig, att jag inte är värd det. Att de kommer lämna mig. är så fruktansvärt rädd att jag försöker rädda det på något sätt, ta tag i det som finns där, blir i stället efterhämngsam, vet inte hur jag ska bete mig längre, allt bara rasar, faller. Åh snälla, hur ska man göra. Hur gör man när man inte vet vad man ska säga, inte vet vad som är fel, var är du, var är du lyckan?

Du borde vara här, du borde vara här, jag önskar att du var här nu.

Jag borde ha de bästa åren i mitt liv, dansa benen av mig, skratta och le tills jag inte vet vad som är ut eller in längre. Men det vill inte fungera, det skulle vara så väldigt passande om du kom nu lyckan.

Jag skäms så för att jag inte mår bra, det gör ju såklart allt bättre, skamkänslorna. Jag får inte må dåligt, inte när andra har det värre. Jag borde hjälpa andra istället för att bara förfalla. Men jag vet inte vart jag ska börja, för jag orkar inte med mig själv nu.

Skakar i hela kroppen av rädslan när ni åker ifrån mig, rädd för att ni ska hitta någon bättre, att jag ska bli ensam kvar. Vill bara vara glad för er skull. Jag vill inte vara rädd för er längre. Varför måste jag vara rädd?

Är rädd för att jag tycker om människor för mycket, är så rädd för att älska er, för att ni inte älskar mig. Jag älskar er så mycket.