Om kyssar

För femhundranittioen dagar sedan blev jag kysst för första gången. Jag vart fjorton och ett halvt lite sådär och tyckte att det nu verkligen var dags. Du var inte den jag trodde och allt blev så himla upp åt väggarna galet. Ibland så vill det dig inte och allt känns som en atombomb i magtrakten. Fast som tusen fjärilar på samma gång som inte inte inte för allt i världen vill släppa taget.

På fyrahundrasjuttionio dagar har jag inte känt ett par läppar mot mina och det känns sådär tomt. Jag vet inte.

Åh, tänkte berätta om tre gånger. Tre gånger jag minns sådär extra tydligt. Inte för att jag saknar dig utan för att jag saknar att ligga nära nära och hångla som om idag var den sista dagen i livet.

En gång. En måndag som var kall och jag tror det var april. Du var inte vad du varit och jag skulle träffa dig för fösta gången på riktigt efter kanske sådär två veckor. Det var kallt och jag var kall och allt var kallt men du var ganska så varm. Vi gick till vattnet där vid bron och jag saknade dina läppar och allt var kallt. Jag ville nästan bara gråta för du var där och jag var så säker på att du aldrig ville se mig mer och dina ögon var det just då svårt att möta. Vi stannade på bron där vid den gamla kvarnen och så drog du mig nära nära och jag kunde känna din andedräkt mot min näsa. Och så kysste du mig, och jag satte alla tårar i halsen för jag vet inte. Du skrattade och kysste mig på pannan (sådär som jag älskar) och vi klättrade över broräcket och hoppade över taken nedanför. Letade oss in i kvarnen där att var mörk och om möjligt ännu lite kallare. Och där var du och där var jag och jag kunde nästan inte se dig. För det var ju så mörkt. Din tröja låg på marken och det gjorde min med och jag fick komma nära nära för att inte fyra så. Lutade örat mot ditt bröst för att lyssna lite. "Jag kan höra ditt hjärta" Du svarade att du inte hade något och du kysste mig igen. Och du var så nära med noll lager emellan.

Det var maj och jag hade feber. Längtade efter dig och blev så väldigt glad när du kom efter skolan för att höra hur jag hade det. Vi satte på en spellista full med kentlåtar som var den finaste jag hört och lade oss på gästsängen. Måste vara tysta för mamma och pappa var ju hemma. Och trots att min hud var febervarm så ville du bestämt ligga där och hångla med mig ändå. Och då är det ju det man sak göra. Och då var det ju det vi gjorde. Fast lite tyst och försiktigt tänkte jag. Jag tyckte bara det var så fint för du lyssnade på Kent med mig fastän du inte tyckte om det som jag. Fastän du nog hellre skulle vilja lyssna på annat så låg du där med mig ändå för att jag var sjuk och behövde sällskap. Och kanske lite för att du ville hångla också.

Dagen efter var jag feberfrisk igen men du låg hemma med fyrtiogradig temperatur. Jag hoppas det var värt en feber.

Sista natten tog du mig till stranden där vi stod på bryggan i kvällssolen. Det var längesedan sist och sommaren skulle just börja. Du tog min hand och sade att vi skulle åka därifrån. Åkte upp på berget bakom för att få utsikt och där uppe stod vi undertiden som solen gick ned i havet och färgade allt orange. Hand i hand och du kramade mig och ville att jag skulle komma hem till dig. Hemma hos dig finns ett liten rum kommer jag ihåg. Ett litet rum som blir sisådär femtiograder när man är två under ett täcke. Under täcket med dig nära var jag säker på att allt skulle bli bra igen. Att du älskade mig så som jag älskade dig. När det blev natt och jag bara var tvungen att gå hem igen följde du mig hem. Håret var i en oreda vid nacken och vi gick över gräset. Det var nog en ganska varm kväll faktiskt. Så som det ska vara i maj. Fint tänkte jag och du var bredvid mig och jag ville att det skulle vara så för alltid ungefär.

Efter att ha kysst dig en sisådär tusen gånger på vägen så kom vi hem till mig. En hejdå puss? Ja, en hejdå puss. En kram till och sedan var du borta. Sista gången med noll lager mellan oss.

Siste gången jag hörde ditt hjärta slå, det hjärta du sade var av sten.

Jag saknar dig inte mer för jag vet att vi inte passade tillsammans. och du gjorde mig illa. Ibland så kan inte två vara tillsammans och det var nog lite så, men våra läppar passade fan så bra tillsammans.