Han springer över gatan där vid grusvägen. Grusvägen som egentligen är en allé av lindar. Lindar och en och annan Rönn med rödspräckliga löv. Gatan är grå som himmelen och har inget övergångsställe, därför springer han. Runt nacken dansar de bruna lockarna och luggen ligger inte längre i hans gulbruna kattlika ögon så som den brukar.
På fötterna bär han brouges. Bruna av läder. Vattenpölarna spelar ingen roll längre, strumporna är redan så blöta tänker han. Drar in händerna i den förstora anorakens ärmar, för det är ju så obehagligt med blöta händer. Luvan är nedfälld för han tycker om känslan av regn mot ögonlocken. Allt blir mer drömlikt då säger han till mig. Jag fäller ned mitt gula paraply, skakar av regndropparna och håller med i det han säger. Visst känns det som en dröm när regnet bildar droppar på mina ögonfransar.
Det är inte sent men mörkret är redan runt om oss. Gatlyktornas ljus blandas med lövens röda färg och luften luktar regnvåt asfalt. Han trotsar regnet och tar min hand. Andedräkterna blir till blåvit rök i mörkret där vi står. Runt om oss springer folk runt under paraplyer, som om de bar med sig egna tak. Vänder mitt huvud uppåt mot himlen där jag skulle sett stjärnor om jag inte befunnit mig i Göteborg. Ser upp mot hustaken för på så vis ser man mer av staden. För större delen av de stora gulbruna tegelhusen befinner sig ju över mitt huvud. Här är nästan husen som vackrast tänker jag. Speciellt det där mörka med murgröna slingrande upp längs väggarna. Jag förundras över hur många som har torn högt där uppe. Mest gröna torn. Ett sådant ska jag en dag så jag kan sitta och titta ned på staden. Högt uppe i mitt egna gröna torn.
Dethär kanske var en bra idé, om det finns någon där ute som vill hjälpa mig så är jag överlycklig om denna någon vill hjälpa och ge konstruktiv kritik. För jag vill bli bättre, kunna skriva om drömmar och sagor och dimmiga dagar. För jag vet inte vad jag annars kan göra. Ingenting tror jag.
puss ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar