Jag tror nästan att igår var den finaste dagen i mitt liv.
Så fin att jag måste dela upp den i flera delar. Så jag börjar lite långsamt med att bara berätta om allt. & så. Och sen så måste jag ju skriva om allt allt på de vackra spelningar som var igår.
Men först. Långsamt. För alltså annars dör jag av längtan tillbaka.
Åh, dagen började tidigt tidigt med en Johnossi-skiva och nyagamla jeansshort, sådana där perfekt slitna och mjuka. In i bilen, hämta finfint folk. Moa, Tove & Cornelia närmare bestämt. Pappa fick vara chaufför. Isola & Hagnesta hill i bilen i tre timmar. Stannade vid elva och tappade ut all vattenmelon på asfalten.
Åkte vidare mot Arvika, som igår måste varit den finaste platsen på Tellus, minst.
Visste att vi fyra fina timmar skulle se band oavbrutet så vi laddade med pasta vid andromeda.
Pastan åts upp och då fick vi Ben&Jerry glass av P3. Tackar och bockar, den vart mycket god!
Och sen, sen började första konserten. Hästpojken. Pappa tycker deras namn är Sveriges fulaste, jag tycker det är världens festligaste!
Förutom ett himla bra namn har dom ju himla bra låtar också. Ja och sen så sänds det ju på P3 imorgon, 12.03 för att vara exakt, så jag kan lyssna igen och igen och igen!
Andromeda vart ju så bra så att scenen hade tak för utanför öste regnet ned. Vintergatan, däremot har inget tak och det var precis där vi sedan såg Timo Räisänen. Fast vem behöver ett tak när man har Timo liksom. Det var inte riktigt lika bra som på Liseberg, och jag hade väl ungefär lika bra plats som sist. Men ändå, nu har jag ju sett han tre gånger på fyra månader och det är fortfarande lika roligt och Timo ser fortfarande lika duracellkaninig ut, så vart det ju fortfarande bra. Såklart! Fast jag har aldrig varit så blöt som då, fast såklart, Regn är bäst!
Samtidigt som Timo slutade spela började Johnossi spela på Apollo. Så vi sprang som dårar mot vad vi trodde var Apollo men som såg misstänkt litet och folktomt ut. Vi hamnade visst på Lyran, jag är lite dålig på det där med kartor och storleksbedömning. Men tillsist, om än lite sent hittade vi till Apollo och efter lite smygande förbi folk som inte riktigt såg ut att ha allt för roligt hamnade vi mitt i allt. Tyvärr så tog det slut alldeles för fort, eftersom det inte blev riktigt roligt förrän vi kom in i danshavet. Men himlar vad bra dom vart! Det var ju bara dom och Hästpojken jag inte sett tidigare så det vart verkligen en himla positiv överraskning. Fast minus för platserna och förseningen då.
Klockan hade då slagit halv sju och vi hade sisådär tre timmar innan Regina Spektor skulle börja spela. Så vi passade på att pusta ut litet & kolla runt lite noggrannare på festivalområdet. Fast jag missade tyvärr ståndet med vegetarisk mat så det blev lite nachos och guacamole istället. Sen så kollade vi runt i alla små stånd med småprylar. Köpte
mig en liten töjning i horn, men det säger jag bara lite tyst för annars blir mamma så förmårrad på mig. Och efter det, ja då var det bara att ställa sig vid Vintergatan igen och vänta på Regina Spektor i en timma. Var ju tvungen att blåsa lite chokladsåpbubblor på publiken också!
En lisebergskanin seglade förbi över våra huvuden och sen började Regina spela. Mer om det får jag skriva sedan för det var så väldigt sorgligt.
Efter Regina bestämde vi oss för att vänta vid Vintergatan för att se Kent. Det gjorde vi helt rätt i för eftersom vi stod nästlängstfram på Regina så kom vi allra precis vid staketet. Otroligt fint tyckte vi för det var redan då helt fullt med folk överallt. Så vi stod där och lekte namn leken, Cornelia vann. Attans alltså. & sen började vi prata om vad vi ville höra för låtar & vilka låtar som skulle vara med på ett kent-blandband. Tove ville höra FF, Musik nonstop, Dom andra, Mannen i den vita hatten (16 år senare) & M. Cornelia ville ha stenbrott & blåjeans med på sitt blandband (om jag inte minns helt fel) & jag ville ha med Kevlarsjäl, Beskyddaren, M & Klåparen, minst. Men det tror jag inte att Cornelia ville. & jag ville höra Vinternoll2 & M & pojken med hålet i handen. Moa kunde vi tyvärr inte höra med, för hon hamnade lite ifrån oss.
Sen till min enorma förtjusning packade scenarbetarna upp ett stort svart skynke. Jag höll de två tummar jag har för att det skulle sättas upp framför scenen. (precis som när jag såg In Flames 2008, för att det var så fint) Och sen. Sen satt det helt plötsligt där! Och jag var så otroligt pepp så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. (Även om jag hade velat ta vägen någonstans så var det omöjligt, för publiktrycket var redan innan jättestort)
Åh, sen började dom spela, och det får jag berätta om någon annan gång. för det får inte plats.
& så var det slut. Nä vad orättvist att jag inte hade råd med hela festivalen. Tänk, In Flames, Shout out Louds, Deportees och Krunegård. Det hade allt varit något. Det får bli nästa år!
Vi skulle egentligen sovit i en lånad lägenhet, men vi ändrade oss och chauffören (pappa) körde oss hem genom dimman. lite efter soluppgången kom vi hem igen. Trötta med så väldigt väldigt glada.
Tack Arvika. Vi ses igen!
