Kent

I solnedgången för tre dagar sedan hade jag den finaste timma& en kvart på jag vet inte hur länge. Kanske aldrig. En timma innan allt underbara började fick jag mig en himla fantastisk plats allra längst fram med staketet mot revbenen. Så vi stod där, hyperventilerande och så väldigt väldigt nöjda. Pratade med vakter och lite så. Tove blev lite kär i han som vart tjugofyra tror jag. Och timman ville aldrig riktigt ta slut.

Regina Spektors flygel rullades ut, och in kom ett stort stort svart skynke. Måtte de bara sätta upp det framför scenen. Lycka när det började hissas upp för hela scenen. Genom skynket kunde scenarbetarna bara skymtas som skuggor, och tiden gick lite fortare.

Sen så blev himmelen rosa och scenen släktes ned. & hela hopen med människor framför vintergatan exploderade. Musiken började och Skuggiga siluetter av Jocke, Martin, Markus och Sami (& två till jag inte kände igen) klev upp på scenen. I samma stund som jocke, till publikens jubel, sjunger "jag vet att du sover.." släps det svarta skynket ned och sen är allt bara suddigt, lyckligt och så väldigt vackert. Utan dina andetag som öppning, alltså. perfekt.

och när sluttonerna övergår i introt till Det finns inga ord, då finns det inte så mycket mer man kan säga. orden räcker inte riktigt till. Och sen, trummorna till skisser för sommaren från en plats i solen. (som förutom Gamla Ullevi, Glasäpplen & ett hemskt albumnamn är en ganska fin skiva) sjätte spåret, Ensam lång väg hem, från nya spelades sen. Den är fin, men tänk om det varit passagerare istället. Den är så väldigt bra.

LSD, någon? stod på tur. Tillbaka till samtiden är nog den kent-skiva jag lyssnar minst på, men alltså, den är ju himla bra när man tänker efter. Jag föredrar bara de äldre skivorna när jag lyssnar hemma och så. Och sen började Röd-låtarna, Töntarna & Ensamheten. (åh, Ensamheten. fin!, fast av låtarna med 'ensam' i titeln så är Ensammast i Sverige bäst.) Töntarna fick otroliga applåder och världens sång-bifall.

Gamla Ullevi vart på tur. Kan vara Kent sämsta låt. nästan i alla fall. Tycker inte alls den är så bra, men liksom, stämningen vart så himla bra så det gjorde egentligen inte så mycket. Bara att Ismael hade varit mycket roligare att höra. För den är ganska fantastisk.

Sen mer Röd, nämligen Idioter. den låt jag tyckte bäst om när jag först hörde Röd. Och den är fortfarande bra. Den kändes ganska mycket Arvikafestivalen tycker jag. (inte just att "folk är idioter" då utan mer musiken, melodin och sådär) Ungefär där hade allt som någonsin kunnat kallats för sångröst försvunnit. Jag skrek-sjöng-jublade-skrattade lite för högt. Äsch, vad gör det.

Sen Ingenting. Vet inte om det är för att den spelades ihjäl på radion eller vad det är, men jag tycker inte den är så fantastisk som folk verkar tycka. Dock är den ju bra live och så när alla sjunger och hoppar och så. Det är ju aldrig fel liksom!

Samtiden låtarna fortsatte med Vy från ett luftslott. och sedan Krossa allt från Röd. (den låt jag tycker minst om från Röd.) Och nu vart himlen alldeles mörk. Och det spelade faktiskt ingen roll att det blev så mycket elektronika-synth. för alltså, allt var så härligt ändå. Det är ju inte riktigt sådana låtar med kent som ditintills hade spelat som jag brukar lyssna på. Jag brukar tillochmed ofta byta om ingenting eller Gamla Ullevi kommer upp på suffle på spotify och sådär. Men på konsert funkar det så väldigt bra. Förvånansvärt bra.

Krossa allt övergick som väntat i Dom andra och Tove blev glad. Och jag ville bara inte att kvällen skulle ta slut, för det var så bra.

Sen, Sen! till min glädje säger Jocke att de nu ska spela en kärlekslåt. Till oss.

"Det här är 747" säger han. Och jag tänker inte så mycket mer. Skriker nog lite för mycket för vad som anses vara normalt. Men det är så skönt att för omväxlingsskull få göra så. Skrika alltså. Det är precis så fin som jag väntade mig. Om inte finare.

Sen går de av scenen. Om de inte kommer tillbaka ut nu så dör jag hinner jag tänka innan Jocke, Martin, Markus & Sami återigen dyker upp.

Jocke andas in och börjar berätta för oss om sin släktings fru som dog. Och om sorgen. Och att de nu skulle spela en låt som handlade om dethär. och så.

Bakom mig började folk viska "M". Om de inte spelar M nu så vet jag inte vad.

Med rinnande tårar utför kinden lyssnar jag sedan i fyra minuter på den finaste låt jag vet just nu. M. så ofattbart fint och alltså, ja..

Jag tror nästan att tiden stod lite still just där och då.

När låten tonat ut talar Jocke till oss igen. Han berättar om samma släkting som gav honom pengar när han tog studenten. Till extra öl och så. Sedan skjutsade han Jocke till festen.

"Jag tänker alltid på honom när vi spelar den här låten".

Det bara måste vara Mannen i den vita hatten. Det bara måste.

"Mannen i den vita hatten" förtydligar Jocke Berg. Och allt blir sedan sådär fint som det alltid blir under Mannen i den vita hatten. Men extra verser och allt.

Med tillhörande röda pappersfåglar och allt! Så vi dansade av oss in i allra sista sekunden under alla fåglar och sen skrek vi lite med publiken, tvingade den tjugofyraåriga vakten att plocka fåglar åt oss. Och sen vart den kvällen slut.

Och allt kändes sådär ofattbart.

så vi satte oss i bilen och kom hem vid fem. Så väldigt väldigt rolig dag.

tack.