Timo Räisänen

Klockan 16.00 den 15 Juli, Torsdag sprang vi lyckliga ut i ösregnet. Helt festivalrusiga. Vem behöver solen när man ska se Timo.

Kvart över fyra i förrgår öste fortfarande regnet ned, jag har aldrig varit så blöt, eller så glad.

Nu trotsar vi regnet, & timo hade samma kläder som sist.

Öppnade med About you now & vi dansade regnvåta danssteg. Så väldigt perfekt.

Jag har för mig att Mr Saturday spelades sen, brabrabra live-låt!

Det spelades Numbers & Sixteen också. Sixteen är något bättre, men alltså vilka låtar alltså.

& någon gång där så spelades Carrie Anne från nya skivan. Den hade jag minsann inte hört live tidigare! Det regnade mindre och mindre & stämningen blev bara bättre och bättre.

Sen blev timo lite naken av sig, men han var lika glad ändå. När man tagit av sig tröjan och allt så kändes det tvunget med Creep. Så det blev Creep. Och Creep är så fin så man dör en smula inombords. tack för den vackra låten.

Efter att själv stått med sin gitarr och spelat Creep tills hjärtat brister så var det dags för något lite fartigare, närmare bestämt In only a lifetime, med resten av bandet.

Alltså Joel (får man kalla han för snygg-joel?, jag tror nästan att jag gör det), Patrik (happy-nameday-to-you-Patrik), Niels Nankler & till sist Hans Olsson (som för trettionio dagar sedan sa att jag vart smart & att han skulle göra två spelningar den femtonde Juli)

Lite annat fint som spelades: Sweet Marie, Don't let the Devil Ruin it all (så himla pepp live. Den som fastnar i mitt huvud efter konserterna.), Carry me home (så.vacker.punkt), Let's kill ourselves a son (kan vara Timos bästa låt)& Fear no darkness, promised child.

Nä, jag kan bara inte bli besviken på Timo, det är alltid så himla mycket fart och glädje, och ja allt.

Ja sen hamnade ju tröjan på huvudet, och jag dasade lite med en flicka med gul regnrock, och ja allt var så himla roligt att vi knappt märkte att det slutade regna. Solen kom tillochmed på besök under Outcast! & Timo log så förnöjt mot den. Hälsade den välkommen till Vintergatan. Befann man sig inte vid Vintergatan Torsdagen den femtonde Juli, klockan kvart över fyra till halv sex, så missade man verkligen något. Vi hann tillochmed med att springa bort till tältet där Timo och Hans befann sig efter johnossi konserten. Min fjällräven ryggsäck vart för blöt, han signerade sitt eget ansikte på min timo-pin i stället. Lika trevligt som vanligt, äger nu fyra timo autografer. (stalker)

Dock måste jag få tillägga att det inte kunde toppa spelningen på Liseberg, Timo på hemmaplan liksom. Svårslaget. & jag vill verkligen höra Michael nästa gång. För den är så fantastisk. Fast tack ändå Timo. Puss, tack, kram, jag älskar dig, dra åt helvete.