Jag tror det börjar bli på tiden att berätta om helgen för två veckor sedan.
Den helgen jag bodde i Göteborg med de två som är så fina att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det var Lördag och det var den sjunde Augusti. Göteborg hade exploderat och det fanns bara kentfolk så långt ögat kunde nå. Överallt. Kön var lång när vi kom dit och där inte träden skyddade öste regnet ned. Tack de skyddande träden som gjorde väntat litet lättare.
Det fanns andra fina också. Dom fick vi säga hejhej till och prata lite om hur himla underbart Arvika hade varit med. Ja, sen så rörde det på sig, folk rörde sig mot scenen. Mitt i trädgårdsföreningen stod den. Stor och svart. Som det ska vara. Var tvungen att springa för att inte dö av nervositet. Det var ju bara sexton dagar sedan sist.
Hamnade på högerkant. Som varje gång, precis varje gång, förutom Hästpojken, Timo på Arvika och Regina i Göteborg. Det är ju lite konstigt för jag känner mig ju mer vänster.
Hur som helst, trist nog vart det en ganska opepp väntan. Och så får det ju egentligen inte vara. Fast det kanske är lika bra det, om man inte har så höga förhoppningar och sådant där. Då blir det ju bättre i slutändan får man ju trösta sig med.
Förband brukar vara roligt, var lite nyfiken på bandet som jag aldrig hört i femton sekunder. När de två femtonminuters låtarna började var jag inte nyfiken ett dugg. Vem vem, De kanske ville att vi skulle vara så opepp som möjligt. I så fall fungerade det utmärkt.
Halvtimma som följde vart bara knas. Igen koll på känslorna alls. En sådan oordning som bara Kent kan skapa. En sådan oordning som bara Kent kan reda ut.
Att den redes ut. Den redes ut så många gånger om att det vart helt yrt.
Trots att jag visste om hela början, med Utan dina andetag (inklusive svart skynke och allt), det finns inga ord & skisser för sommaren så var jag så överraskad varje gång. Att det kunde vara lika bra igen. Och igen och igen. Men sen, sen började låtlistan ändras. Vi fick Sjukhus, Musik non stop, Romeo återvänder ensam (!), Ismael och kärleken väntar. Utöver det de spelade på Arvika och så.
Ändringen lyckades de i alla fall med så bra att jag vet inte. Av de låtlistor jag sett under sommarkonserterna så måste jag säga att det vart den bästa. Så väldigt fint.
M var så vacker som någonsin. Joakim berättade och allt blev tyst. Berättade om sin Mormor som låg på soffan. Joakim berättade och jag grät.
Mannen i den vita hatten (16 år senare) fullbordade det hela himla bra. Jag hade inte ont i ryggen alls längre, och fötterna svävade en metar över marken.
Joakim gjorde Håkan Hellström referenser och pratade länge om framtiden och allt det där.
Jag vart helt uppsnärjd i det blå för att haka på.
Saknade pappersfålarna litet, tittade på fyrverkerierna i stället, vandrade över gräset och satt under lampor i grönt, rosa och gult. Överallt spelades det Kent.
Vi var tvungna att avsluta med en fika. Satt med sminket överallt. Ovetande, för det var tydligen inte så farligt. Och i öronen ringer musiken. Det är så det ska vara.
