Hon sjunger kärlekssånger för min hud.

Nytt projekt på gång. Skriver numera noveller om vissa utvalda låttexter.

Närmare bestämt om:

Write About Love- Belle & Sebastian. Kommer handla om en person som flyttar till Paris för inspiration till författardrömmarna. Lite som jag med andra ord. Minus det där med Paris då.

Chemo Limo- Regina Spektor. Handlar om en Cancersjuk mamma. Jag tänkte låta det få fortsätta handla om det.

Vintervila- Kent. Det är den end jag börjat på. Handlar om ett par som en vecka i Januari låser in sig i sin lägenhet för att rensa tankarna lite.

Sedan har jag tre Håkan låtar som väntar på att en historia ska formas runt om dem. Vid Protesfabrikens Stängsel, Mitt Gullbergs kaj paradis och Tro och Tvivel har jag valt. Har lite idéer men inget riktigt bestämt.

Har planer på någon fantasy, Sci-fi, Rymd historia också. Lyssnar lite på Detektivbyrån och hoppas på lite idéer.

Jag hoppas kunna bli klar med Vintervila novellen innan lovet slutar. Får ta mig tid emellan naturkunskaps pluggandet, Sagan om Ringen filmkvällen och Göteborgs besöket.

Asfaltsdrömmar - slutet

Vi går in till nästa rum som ligger rakt fram sett från ingången. Fötterna rör sig försiktigt över det gamla golvet. Rädd att förstöra kaoset. I rummet sätter han sig i den röda lilla divanen mot den tjocka vita ytterväggen av betong. Jag följer efter. Runt om mig luktar det värmeljusrök. I vanliga fall brukar värmeljusen bara lukta sådär speciellt när de är nytända. Men dofter förstärks på något sätt här.
Jag undrar vad han tänker på. Han säger att han mest brukar tänka på Beethoven och kvantfysik. Sådant han tycker är viktigt. Men jag tror att idag fladdrar andra tankar innanför ögonlocken. Jag tror att han precis som jag tänker på att hans hand är varm i min. Hans gulbruna ögon vandrar över mitt ansikte, där blicken fokuserar känns det varmt. Han ser på födelsemärket jag har straks under högra näsvingen, krökningen av mitt ena ögonbryn, följer med blicken längs amorbågens konturer. Han tittar sedan nedåt, inte av förlägenhet, han inser bara att skorna nog allt är förbannat fina. De där bruna läderbrougsen. Men de har jag visst redan berättat om.

”La fille aux cheveux de lin ” säger han. Medans han ser på bokhyllan som sitter fast strax under taket. Min blick följer efter hans och väntar på att han ska fortsätta. Vi hinner se på nästan alla de gamla söndertrasade bokpärmarna innan han vänder huvudet mot mig. Med en röst som en viskning men som känns som en orkan fortsätter han. Det slog mig just, du är precis som hon, ”La fille aux cueveux de lin”, flickan med lingult hår. Claude Debussy skrev en sång om henne. Du är för mig vad hon var för Debussy. Allt. Du är allt. Han talar snabbt med en röst som om han just kom på något väldigt viktigt, något väldigt viktigt som egentligen är självklart. Som en vind träffar hans ord mina kinder.

Det regnar fortfarande när vi går gatorna hem. Och där, Mitt på asfalten under gatlyktornas diffusa sken med en cigarett i min ena hand och en varm mjuk pojkhand i den andra, just där då tror jag faktiskt att jag är ganska lycklig. Våra strumpor är regnvåta men vad gör det när vi är i den vackraste av städer.