Han öppnar den gröna trädörren och vi stiger in i värmen i det lilla caféet. Jag har varit här flera gånger förut, alltid när det regnat. Här luktar det så fantastiskt. I rummet med alla kakor luktar allt kardemumma och nymalt mörkt kaffe. Förutom i hörnen, där luktar det alltid gamla vintagetyger. Alltid. Beställer en kopp te av mannen med de stora bruna vänliga ögonen och den mjuka brytningen. Mest för att tebuffén som står och trängs på ett gammalt vingligt symaskinsbord ser så fruktansvärt inbjudande ut. Jag tycker egentligen bättre om mörkt mörkt kaffe. Men inte här. Han i min hand beställer samma.
Ser mig runt ett slag för att se detaljerna. Jag har redan helheten inpräntad i huvudet. De stora gröna fåtöljerna bredvid kassan ser ut som om de tagit en stor tung suck, fallit ihop och aldrig aldrig mer tänkt flytta på sig. Över de gröna suckande fåtöljerna hänger mörka hyllor med glasdörrar. Tre stycken som alla är olika varandra. Det finns nästan inget där inne som är enhetligt. Allt är kaos. Jag älskar kaos. Caféet ligger halvt under mark och har tjocka vita stenväggar. Ett gammalt skyddsrum lär det tydligen vara. Man kan säga ett kaosrum som skyddar mot kaos utanför. Vackert.
Åh vad jag längtar till Halloween, tror jag ska klä ut mig till Luna Lovegood för hon är ju bäst och så. Det kommer nog bli fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar