Det är inte sent men mörkret är redan runt om oss. Gatlyktornas ljus blandas med lövens röda färg och luften luktar regnvåt asfalt. Han trotsar regnet och tar min hand. Andedräkterna blir till blåvit rök i mörkret där vi står. Runt om oss springer folk runt under paraplyer, som om de bar med sig egna tak. Vänder mitt huvud uppåt mot himlen där jag skulle sett stjärnor om jag inte befunnit mig i Göteborg. Ser upp mot hustaken för på så vis ser man mer av staden. För större delen av de stora gulbruna tegelhusen befinner sig ju över mitt huvud. Här är nästan husen som vackrast tänker jag. Speciellt det där mörka med murgröna slingrande upp längs väggarna. Jag förundras över hur många som har torn högt där uppe. Mest gröna torn. Ett sådant ska jag en dag så jag kan sitta och titta ned på staden. Högt uppe i mitt egna gröna torn.
Hans hand drar i min och leder mig in under en regnvåt randig markis på andra sidan gatan. Tänder en cigarett mest för att det luktar så bekant, inte för att röka. Cigaretter väcker känslor av platser man varit och personer man älskar. Minnen för livet om du vet vad jag talar om. Man minns dofter mest tänker jag och vi står där och drar in röken i våra lungor. Hans hand i min när glöden faller till marken.
Jag har på tal om ingen hittat ett nytt favorit ord. Närmare bestämt solvind. Det var bara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar